tiistai 20. joulukuuta 2016

Min historia med psykiskt illamående - del 2

Del 1 hittar ni här.

Jag hade gärna stannat på Åland ett år till, men i augusti 2013 blev det ändå dags att flytta till Vasa för att påbörja slöjdlärarutbildningen. Flytten blev också min räddning, för jag är orolig för att jag hade börjat må ännu sämre om jag stannat ett andra år i Mariehamn och vem vet vad som då hade hänt. Trots att flytten till Vasa blev min räddning var den inte alla gånger lätt. I Mariehamn hade jag nämligen rotat mig väldigt bra och kände att det var där jag hade mitt hem och min trygga borg och trivdes med det. Med andra ord saknade jag Åland massor samtidigt som jag vantrivdes väldigt mycket i Vasa under en lång tid. Trots allt började jag ta tag i mitt liv och inse att jag behövde förändring. Dagboken och de många samtalen med mamma hjälpte mig mycket i att börja se ljusare på tillvaron igen.

För att få den sista knuffen åt rätt håll på min resa mot en ljusare framtid insåg jag i något skede att jag trots allt behövde utomstående hjälp. Småningom kom jag i kontakt med en samtalsterapeut, som jag nervöst bokade tid hos och gick till. Jag hade turen att klicka väldigt bra med henne från första stund och den hjälp jag fått av våra samtal och övningar är ovärderlig. Allt det som jag fått ut av våra samtal och som hjälpt mig på vägen mot ett friskare och starkare jag har varit värt det alla gånger om! Att sedan åka tillbaka till Åland sommaren 2015 för att jobba har också hjälpt mig i min läkningsprocess då jag på plats fått känna, uppleva och slutligen acceptera det som en gång varit jag och min vardag. Att inse och acceptera att det inte alltid varit så lätt.

Idag mår jag helt fantastiskt bra. Jag är trygg och bekväm i mig själv, vågar möta och sätta ord på mina känslor, är harmonisk och tacksam för det livet har gett och ger mig. Framförallt är jag ändå lycklig i min vardag och mentalt starkare än någonsin. Jag vet vem jag är, vad jag vill med mitt liv och väntar med tillförsikt på vad livet för med sig de närmaste åren. Vägen till där jag står idag har med andra ord inte varit lätt utan snarare lång och krokig. Men om jag måste välja mellan hur jag mådde för några år sedan och hur jag mår idag är valet lätt och den krokiga vägen hit värt allt.

Jag vill avsluta inlägget med några textrader ur Danny Saucedos låt Brinner i bröstet och som beskriver så bra det jag känner för livet idag:

"Dom säger att tiden läker alla sår
men livet lämnar alltid spår
Så delar av det som vi va
finns alltid kvar"

- Matilda

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti