sunnuntai 18. joulukuuta 2016

Min historia med psykiskt illamående - del 1

Tanken har funnits där ofta, men jag har trots det aldrig vågat skriva inlägget om hur dåligt jag egentligen mådde inombords för några år sedan. Nu har jag ändå tagit modet till mig och tänker skriva ner min historia. Det är dock med skakiga händer jag skriver detta i och med att det då blir  så offentligt. Definitivt. Slutgiltigt. 

Det som slutligen fick mig att ta tag i och skriva detta inlägg var det faktum att psykisk ohälsa varit på tapeten den senaste tiden i bloggosfären och det fick mig att haka på diskussionen. Tråden startades tydligen av Ida-Marie med bloggen Ziio.se och hennes inlägg om psykisk ohälsa. När jag läser hennes inlägg reagerar jag på att hon skriver att man ska uppskatta och vara tacksam för det man har trots att man mår dåligt inombords. Visst kan man försöka, men har man fått en diagnos med en psykisk sjukdom som följd är det inte så lätt, om inte till och med omöjligt, säger en som på nära håll sett vad dylikt kan ställa till med hos en människa.

Det är inte bara en eller två gånger jag funderat på när jag började märka av att jag inte mådde helt hundra inombords. Jag kan inte peka ut något exakt tillfälle när mitt psykiska illamående skulle ha brutit ut, utan det kom snarare smygande på. Lite i taget. Under gymnasietiden började jag dock i större utsträckning lägga märke till mitt illamående, som tog sig uttryck i form av skol- och vårtrötthet och en inre, negativ stress. Situationen kändes dock hanterbar, så jag slöt det mesta av mina känslor och tankar inom mig. Samtidigt som situationen kändes hanterbar kände jag också att det inte var okej att prata om mina negativa känslor. De skulle man hålla för sig själv. Det blev trots allt några besök till skolkuratorn, men det gav mig absolut ingenting.

Våren 2012 tog jag studenten och någon vecka senare stack jag och en kompis iväg till Åland över sommaren för att jobba. Det var en underbar sommar. Hösten kom och jag flyttade in till Mariehamn och påbörjade Ålands Folkhögskolas hantverkslinje. Det jag inte visste då var att det kommande året skulle bli ett av de bästa, men också det absolut tyngsta året i mitt liv hittills. Jag trivdes som fisken i vattnet med den tillvaro jag hade, älskade att få hålla på med hantverk dagarna i ända och umgås med ett gäng underbara, omtänksamma och inspirerande människor. Allt eftersom tiden gick märkte jag dock att det började hända något inom mig. Något jag inte upplevt tidigare. Jag blev allt tröttare och hur mycket jag än sov kände jag mig sällan pigg och utvilad. Andra känslor som uppkom och blev en del av min vardag hemma under denna tid var nedstämdhet, apati, utmattning, ensamhet och ökad matlust. Jag ältade också mycket den mobbning och alkoholmissbruk jag upplevt under min barndom.

Det hela eskalerade allteftersom tiden gick och sommaren 2013 kom att bli en riktigt tung sommar. Jag hade ett jobb jag vantrivdes med, mådde sämst vad jag någonsin gjort och hade en enorm längtan hem till Österbotten, familjen och vännerna. Under sommaren hade jag några gånger också tankar på att skada mig själv på ett eller annat sätt. Hur bisarrt det än låter ansåg jag då, när jag var mitt inne i bubblan av trötthet och negativa känslor, att jag inte behövde utomstående hjälp. När jag ser tillbaka på den sommaren och på basis av mina dagboksanteckningar från den tiden var utomstående hjälp det jag verkligen hade behövt.

Fortsättning följer... Del 2 om vägen tillbaka kommer upp i början av veckan.

- Matilda

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti