keskiviikko 3. elokuuta 2016

Djuren i mitt liv - Snurris

I dagens avsnitt av Djuren i mitt liv är det dags att stifta bekantskap med katten Snurris, som för tillfället lever ett någorlunda harmoniskt liv hemma hos mina föräldrar. Snurris är en tvåårig hankatt som flyttade in hos oss i oktober 2014.


En av de första bilden som togs på Snurris.

Under bloggseriens gång har jag flera gånger insett hur ogenomtänkta besluten varit i min familj när vi skaffat ett nytt husdjur och det gäller även katten Snurris. Vi hade nämligen på inget sätt tänkt skaffa en katt i och med att vi redan hade hunden Nelli, men en oktoberdag 2014 när jag råkade vara hos mina föräldrar på besök stod Nelli ensam på trappan och skällde åt något. Mamma tittade ut genom fönstret och tyckte att det var konstigt att Nelli tittade mot ytterdörren när hon skällde istället för ut mot grusvägen som hon brukar. Därför gick mamma ut för att titta vad det var fråga om och hittade orsaken till varför Nelli tittat mot ytterdörren när hon skällt. Ute på trappan stod nämligen en liten, rädd kattunge.


Vi tog in kattungen och stängde in den i ett rum och Nelli i ett annat för att lugna ner den ofantligt rädda katten. Alla i familjen var förvirrade över att en kattunge plötsligt dykt upp hemma hos oss. Varifrån hade katten kommit till oss? Vems var katten? De första dagarna Snurris var hos oss ringde vi därför runt bland grannar och bekanta för att höra oss för om någon hade en bortsprungen katt samt satte upp lappar vid postlådorna och gjorde ett inlägg på facebook om att vi hittat en bortsprungen katt. Men ingen tycktes veta vems katt det var fråga om och slutligen började vi inse att det kanske handlade om en fähuskatt som sprungit bort från sin mamma och som ingen människa skulle komma att sakna. Därför föll ansvaret att ta hand om katten på vår familj och vi var till en början osäkra på om vi överhuvudtaget ville eller kunde behålla katten. Slutligen blev det ändå så att Snurris kom att stanna hos oss och även Nelli, som först var skeptisk mot den nya familjemedlemmen, accepterade katten.



Den där Snurris är inte så lättfångad på bild.
På den övre bilden sitter han bakom trädet och gömmer sig.

För att säkerställa oss om att Snurris var en frisk katt samt ta reda på ungefär hur gammal och av vilket kön katten var åkte vi med honom till veterinären. Det var ett spektakel i sig kan man gott säga, för att få Snurris in i kattburen var inte det enklaste. Slutligen kom sällskapet iväg till veterinären där det konstaterades att Snurris var en tre månader gammal hankatt, vilket betydde att han blivit född sommaren 2014. Samtidigt blev det aktuellt att ge ett namn åt katten och efter en tids funderande kom vi fram till att den fick heta Snurris på grund av att katten spinner så mycket.



Snurris är en rolig liten filur. Första tiden hos oss var han ganska rädd och kunde därför gå och gömma sig på de mest konstiga och minsta ställen i vårt hus man kan tänka sig. Vi sökte helt enkelt efter honom ganska många gånger och det hela verkade mest som en katt och råtta-lek när vi kikade in under möbler, i skåp och på hyllor för att se om vi skulle hitta katten. Andra gånger kan Snurris hoppa mellan möblerna i huset i tron om att han är en flygekorre eller något liknande. Eller så brottas han med Nelli. Det är med andra ord inte bara en gång vi vaknat hemma hos oss till omkullvälta blomkrukor på morgonen.


Vem sa omkullvälta blomkrukor?

Snurris har inte heller ro att sitta i famnen längre stunder, trots att han tycker om att bli ompysslad och smekt. Hellre sitter eller ligger han på golvet när någon smeker honom över pälsen. När Snurris vill bli smekt brukar han från stående ställning slänga sig på sidan som för att markera att nu kan någon komma och ge honom tid och uppmärksamhet. Jag kan inte annat än le år synen när Snurris är på väg att slänga sig raklång på golvet för att dra till sig uppmärksamhet.



28 maj 2015 publicerade jag denna bild på facebook tillsammans med följande bildtext:

Vårt två dygn långa "kattdrama" fick iaf ett lyckligt slut imorse. I förrgår om morgonen fick Snurris själv tassa iväg ut, men sen när katten sku tas in var han totalt försvunnen. Ganska snart kunde vi lokalisera katten mha Nelli, Snurris hade hoppat ner under husgrunden till utebastun och vägrade komma ut.

Nå väl, efter att vi provat diverse knep att få ut katten bestämde jag mig för att prova ett av knepen på nytt imorse. Snurris är nämligen som mest kelig på morgonkvisten och visst funkade det idag. Katten kom ut och med lillkillen i famnen gick jag in. Gissa om han var hungrig?

Nu verkar han mest ovetande om vad han ställt till med och vill helst bli ompysslad. Och jag funderar varför de katter vi haft ska hitta så udda gömställen?


I höst blir det alltså två år sedan Snurris kom till min familj och trots att framtiden då var oviss om Snurris kunde stanna i min familj är jag idag glad att vi behöll honom. Visserligen kräver både han och Nelli massor med uppmärksamhet och omvårdnad, men i gengäld ger båda två så mycket glädje och kärlek tillbaka. Om inte dessa två tokstollar skulle finnas skulle livet vara ganska tomt och innehållslöst.


- Matilda

PS. De övriga inläggen i bloggserien Djuren i mitt liv hittar du här.

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti