sunnuntai 17. heinäkuuta 2016

Djuren i mitt liv - Tossan

Dagens inlägg i bloggserien Djuren i mitt liv kommer att tillägnas katten Tossan, som blev endast fem år gammal och bodde hos min familj mellan åren 2004 och 2009. Redan i del två av bloggserien omnämnde jag Tossan i samband med att jag presenterade katten Nisu.

Att min familj skulle skaffa ny katt hösten 2004 var långtifrån ett planerat och genomdiskuterat beslut, utan det var något jag och min pappa någorlunda spontant gjorde när min mamma var borta en vecka. Men säg mig, vad har varit planerat när det gäller att skaffa husdjur i min familj? Inte mycket om jag ska vara ärlig. Hur som haver åkte jag och pappa en tidig höstdag till Jakobstad för att hälsa på hans morbror med fru. När vi kom hem hade vi med oss en av de kattungar, som deras katt hade fått. Morbror och fru hade redan döpt katten till Tossan, som var en hona, och det fick det nya livet även heta i fortsättningen.

För att få vänja sig vid den nya hemmiljön i sakta mak fick Tossan den första tiden bo i spisrummet, men den historien tänkte sluta dåligt innan den knappt ens börjat. När vi kom hem med Tossan från Jakobstad stängde vi in henne i spisrummet ensam en stund så att jag och pappa kunde gå ut i köket och fixa mat och vatten till katten. Då vi kommer med matkopparna in i spisrummet hittar vi inte katten någonstans, den är spårlöst försvunnen trots att alla dörrar varit stängda den lilla stunden Tossan varit i rummet och dessutom var jag och pappa säkra på att katten inte smitit ut i resten av huset när vi gick ut ur rummet. Till sist inser vi att Tossan hoppat upp i spisen, in i skorstenshålet och ner i skorstenen därifrån det hörs ett jamande. Först förstod vi inte hur vi skulle få ut katten ur skorstenen, men kom snart underfund med att de två små luckorna i bastun, som ligger vägg i vägg med spisrummet, går till skorstenen. Vi öppnade luckorna, lämnade på belysningen och började vänta på att Tossan själv skulle söka sig till ljuskällan. Följande dag när jag och två kompisar kommer hem från skolan hörs ett svagt jamande inifrån spisrummet/bastun och visst hade den lilla kattungen hittat ut. Vilken lättnad det var!

De första dagarna/veckorna satt jag ofta inne hos Tossan i spisrummet för att hon skulle få vänja sig vid det nya värdfolket. Hon var rätt blyg i början och ville inte komma fram och hälsa, men småningom kom hon hälsade och jag fick också smeka henne. Sakta men säkert blev hon också bekant med de övriga i huset och hittade en ny kompis i Nisu. Tossan ville ofta leka med Nisu, men Nisu var inte så imponerad av den nya lekkamraten, som gillade att hoppa både på och över hankatten. Trots det tog Nisu väl hand om Tossan och lärde henne att vistas utomhus i de nya hemknutarna. Tossan fick också för sig att klösa sönder tapeterna på flera ställen i vårt hus under de första åren av sitt liv. Slutligen fick vi tapetsera om på flera ställen i huset. Å andra sidan hade vi haft samma tapeter hemma sedan huset blev inflyttningsklart 1990...

Tossan fick två kullar med kattungar. Första kullen på två kattungar fick hon redan i slutet på maj 2005. Den dagen kattungarna föddes var jag med min skola till stafettkarnevalen och Wasalandia i Vasa. När jag och kompisarna gick runt på Wasalandia fick jag veta att vi fått kattungar hemma och kunde knappt vänta tills jag fick komma hem och träffa de nya, små liven. Kattungarna döptes till Rufus och Sotis (som senare omdöptes till Grolli). Den förstnämnda var helvit och korthårig, medan den senare var svartvit med längre päls. När Rufus och Grolli blev tillräckligt stora fick de flytta in hos pappas två kusiner, som bor ett par hundra meter från mitt barndomshem. Något år senare fick Tossan en ny kulle kattungar på hela fyra stycken. Vi kunde dock inte behålla alla och var tvungna att avliva två av dem. De två som blev kvar var olika både till utseendet och personligheten. Den ena var en korthårig tuffing, som inte alls gillade att bli smekt och ompysslad. Den andra var mer långhårig och en riktig famnkatt, som kunde ligga på rygg i famnen med tassarna sprätande åt varje vädersträck för att han tyckte så mycet om att bli ompysslad. Jag minns inte vad dessa två döptes till, men de flyttade i alla fall in hos en barnfamilj i Esse.

Påsken 2009 drabbades Tossan än en gång av njursten och trots förstahjälp-insatser under helgdagarna blev Tossan bara sämre och sämre. Efter påsken var vi därför tvungna att avliva henne, för alla i familjen kände att det var bättre att befria Tossan från den smärta njursten medför än att medicinera henne för att hon skulle bli bättre. För det vara bara en tidsfråga när njurstenen skulle komma tillbaka. Det var en stor sorg att mista Tossan, för ett husdjur blir alltid en viktig och älskad del av familjen. Det var många sorgens tårar som fälldes i stunden, men idag ser jag med glädje och värme på den tid jag och min familj fick tillsammans med Tossan och hennes kattungar.

- Matilda

PS. De övriga inläggen i bloggserien Djuren i mitt liv hittar du i denna kategori.

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti