sunnuntai 10. heinäkuuta 2016

Djuren i mitt liv - Strutsarna

Äntligen är det dags för del fyra i min bloggserie om djuren jag växt upp med. Idag ska jag presentera strutsarna, som huserade i min familjs fähus i cirka tio års tid. I det första inägget för denna bloggserie gjorde jag en antydan om att man inte kan kalla alla djur jag växt upp med för husdjur, utan bara djur. Då var det strutsarna jag syftade på.

Hugo, Eva och Beda var de första strutsarna som flyttade in i vårt fähus i slutet på 1990-talet. De hämtades hem från Sverige och fick flytta in i den hage med tillhörande inomhusdel, som låg närmast mitt barndomshem. Det första ägget, som en av honorna värpte, hittades i den lastbil Hugo, Eva och Beda fraktades i till Finland strax efter avlastning. När dessa tre bott hos oss något år bröt Beda foten och var tvungen att avlivas. En tid senare flyttade en ny hona in hos Hugo och Eva och fick namnet Beda 2, men kallades enbart för Beda. Dessa fyra fungerade som "värphöns".

Hugo

Eva, Beda 1 eller Beda 2

Efter fyra, fem år flyttade en ny strutshane in i en av de andra hagarna tillsammans med några honor. Den nya medlemmen i strutsklanen döptes till Pentti Larsmo. Efternamnet Larsmo fick han för att han flyttade från just Larsmo hem till oss. Denna Pentti var en riktig galning, som kunde bli arg för minsta lilla. Därför skulle man passa sig för honom och inte reta upp honom i onödan. Visserligen är strutsar överlag sådana djur man inte ska leka med och reta upp i onödan, men Pentti Larsmo var ändå ett specialfall av värre art. En gång höll han nästan på att ta död på min far, men det hela slutade trots allt relativt bra om man bortser från en del brutna revben och blåmärken. Även Pentti och hans honor fungerade som "värphöns".

Gör inte detta!
 
Av de strutsägg som värptes användes en liten del till matlagningen, medan den största andelen fördes till grannkommunen för kläckning. När äggen kläckts fick vi hämta hem små, nya liv. Dessa liv fick bosätta sig i ett av de mindre rummen i fähuset under en värmelampa. Vartefter strutsungarna växte fick de flytta in i nya hagar och utrymmen i fähuset där de också fick mer plats att röra sig på. När strutsungarna sedan var tillräckligt stora fördes de till slakteriet för att slaktas. Köttet såldes eller gavs sedan bort. Även jag har under min uppväxt ätit min beskärda del av strutskött och vill inte påstå att det är så himla speciellt. Det kan dock vara rätt segt om man inte kan tillaga det på rätt sätt. Vad gäller strutsäggen och hur många hönsägg ett strutsägg motsvarar har jag inte hittat någon pålitlig information om. Jag skulle komma ihåg att det var fjorton, medan herr google spottade fram källor, som angav allt mellant tolv och fyrtiotvå.

De små, nya liven.

Ungarna har växt sig större.

Efter cirka tio år av strutsfarmande gjorde vi oss slutligen av med strutsarna. De sista strutsarna avlivades ungefär samtidigt som jag började högstadiet, alltså där kring 2006/2007. Ännu flera år efter att de sista strutsarna avlivats fick jag frågan om vi hade några strutsar kvar och till sist fick jag lust att skrika "NEJ!" i örat på den som frågade.

Min lågstadietid präglades alltså mer eller mindre av dessa fåglar och jag har verkligen fått min kvot av ätet stutskött fylld. Visst var det trevligt tillskott av liv på min hemgård, men ska jag vara ärlig har jag inte saknat dem en sekund sedan vi gjorde oss av med dem.

Den största sturtshagen i vinterskrud.

- Matilda

PS. De övriga inläggen i serien kommer du så småningom hitta i en egen kategori i sidbalken till höger (vilket syns i den datoranpassade versionen av bloggen). Kategorin kommer att gå under namnet Djuren i mitt liv och borde finnas till hands nästa vecka.

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti