maanantai 25. heinäkuuta 2016

Djuren i mitt liv - Nelli

Idag har jag kommit till del sex i min bloggserie Djuren i mitt liv och tanken är att jag nu ska presentera Nelli. Hon är alltså min familjs hund och jag har vid flera tillfällen tidigare omnämnt henne i bloggen. Nelli är av rasen Cairn terrier och i slutet på september fyller hon sju år.


2011. Nelli på en av hennes favoritplatser; trappan.

Efter att min familj varit tvungna att avliva katten Tossan (presentation här) strax efter påskhelgen 2009 var vi utan husdjur i ett halvår innan vi kom oss för att skaffa ett nytt. Detta halvår är den enda perioden under min uppväxt som vi inte haft något husdjur och det var en annorlunda tid. Men under hösten samma år var det som om vi började sakna ett husdjur i familjen och då hände följande.

Ibland stjäl Nelli handskar, mössor o.dyl.

En höstsöndag bestämde jag, mamma och pappa oss för att åka och titta på hundvalpar hos mammas en kollega. Tanken var att vi bara skulle träffa kollegan och henns små hundvalpar, inte att vi skulle boka någon av hundarna. Men hundvalparna var ju så oförskämt söta att hjärtat smalt på en sekund och vi var nästan helt sålda. Vi åkte hem och följande dag ringer mamma mig efter att jag kommit hem från skolan och berättar att hon bokat en av hundvalparna vi varit och tittat på. "Mamma, hallå!! Det är inte första april idag, så skärp dig!!" var min första tanke i och med att jag inte trodde henne, men sant var det att en hund skulle flytta in hos oss.

Nelli 2014

I månadsskiftet november-december flyttade Nelli äntligen in hos oss. Det var en omställning för oss alla att gå från katt till hund i och med att det är annorlunda att ha hund än katt, men småningom gick det allt bättre. Under de år Nelli bott hos oss är det pappa hon fäst sig mest vid på grund av att det är han som mest varit hemma med henne och det är så roligt att se hur oskiljaktiga de är idag.

Nelli har en stor personlighet, som framkommer tydligt när man lär känna henne bättre. Hon är social, snäll, glad, aningen rädd och har stor egen vilja. Dessutom älskar hon gräsklippare, trots att den förälskelsen avtagit litegrann med åren. Förut sprang hon nämligen alltid efter gräsklipparen när pappa klippte gräs och klippte någon granne gräs rymde Nelli med stor sannolikhet dit om hon var lös ute på vår gård. Trots att det var irriterande ibland, visste vi alltid var vi skulle leta efter henne.

Nelli & Snurris

På tal om att Nelli har en egen vilja kan hon ibland komma på att hon ska rymma hemifrån. Vissa gånger märker vi ganska fort att hon är på väg någonstans och kallar henne tillbaka, men hon har slagit dövörat till och vägrar lyssna hur man än kallar. Dessa gånger är det bara att låta henne springa iväg och 10-15 minuter senare själv gå ut och leta efter henne i grannskapet. Sådana gånger känns det verkligen som om Nelli låtsas vara någon prinsessa eller diva, som får göra precis vad hon vill när hon vill. Andra gånger kan hon komma på att hon inte tänker gå en meter till när vi är ut på promenad. Hur man än lirkar och har sig står hon som en tung sten på samma ställe. Det är bara att vänta en stund och försöka igen dra i kopplet litegrann samt belöna henne med hungodis när hon igen kan tänka sig att börja gå framåt.

Våren 2016 på naturstig

Dessutom har Nelli förstått hur man ska hantera sina ägare. Vill hon ha mat går hon till mamma, vill hon göra och bete sig precis som hon själv vill tyr hon sig till pappa och slutligen kommer hon till mig om hon vill leka. Det är sällan Nelli lyder pappa i och med att han låtit henne göra som hon vill allt för länge, medan Nelli lyder mig nästan exemplariskt bra. Med andra ord vet Nelli hur hon ska hantera olika situationer och hur hon kan utnyttja de övriga familjemedlemmarna på ett sådant sätt att det är till hennes fördel.

Våren 2016 på naturstig

Avslutningsvis kan jag konstatera att Nelli är den mest raraste och sötaste hunden som finns, trots att hon ibland lyckas reta gallfeber på sina ägare. Hon har blivit en stor del av min familj och har fört mycket positivt med sig under åren hon bott hemma hos oss. När jag inte är hemma hos mina föräldrar är det oftast Nelli och katten Snurris jag saknar mest.

- Matilda

PS. De övriga inläggen i bloggserien Djuren i mitt liv hittar ni här.

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti