lauantai 18. kesäkuuta 2016

Djuren i mitt liv - Nisu

Jag anser att ni fått vänta länge nog på detta inlägg då jag lovade att publicera det redan i slutet på maj, men ibland räcker tiden inte till tyvärr. Hur som haver ska jag nu sent omsider publicera det första officiella inlägget i min nya bloggserie Djuren i mitt liv och först på tur att presenteras står katten Nisu.

Nisu var det första husdjuret som min familj hade under min uppväxt. Katten var en hankatt, som bodde hos oss ungefär från årsskiftet 1991/1992 till årskiftet 2005/2006. Mer exakta tidpunkter kommer ingen av oss i familjen ihåg.


Nisu är katten till höger. Här är han tillsammans med mormors katt Onnenpoika hemma hos oss.

Att Nisu skulle bosätta sig hos oss var ingen självklarhet, utan det var mera han själv som tog intiativ till att bosätta sig hos oss. En bekant familj till oss skulle nämligen flytta till nytt boende och även Nisu, som ursprungligen var deras katt. Nisu orkade eller ville inte flytta lika långt och valde därför att flytta in hos oss istället då vårt hus låg ungefär halvvägs mellan familjens gamla och nya boende. Sträckan mellan familjens två beonden var cirka en kilometer. Jag antar att man diskuterade var Nisu egentligen skulle bo och slutligen blev det så att han fick stanna kvar hos oss. Efter denna incident var Nisu mer eller mindre båda familjernas gemensamma katt, trots att han bodde hos oss, vad jag kommer ihåg det som.

När jag sedan  föddes i augusti 1992 togs jag väl emot av Nisu, för han var trots allt van med barn sedan tidigare. Han var en lugn och snäll katt, som dock inte alls tyckte om att man rörde i hans svans. Gjorde man det kunde katten fräsa ifrån. Vi respekterade förstås Nisu och lät hans svans vara i fred. Vad som hänt med svansen och som gjorde att Nisu avskydde att man rörde i den vet jag inte. I ärlighetens namn trodde jag länge att alla katter var som han vad gällde att röra katters svansar, men senare har jag lärt mig att de flesta katter även får smekas över svansen.


Förmodligen den enda katten som med tillåtelse fått vistas i sängen hemma hos oss.

Min mamma har berättat att Nisu till beteendet liknade mångt och mycket en hund. Det främsta karaktärsdraget var att han gärna följde familjen på promenad, men han orkade aldrig tassa lika långt som resten av gänget. Därför satte han sig vid vägkanten när han inte längre orkade gå och väntade där tills någon ur familjen kom och hämtade hem honom ifall vi inte gick samma väg tillbaka, för självmant kom han inte hem.

De sista åren av sitt liv var Nisu en trött och mager katt, som helst sov på sin bestämda plats i vårt hus. Han fick dock en sista livsuppgift, nämligen att ledsaga kattungen Tossan till livet i vår familj och omgivningarna kring vårt hus. Tossan var alltså en ny liten individ, som flyttade in hos oss i början av hösten 2005, och tack vare Nisu lärde hon sig vad som var hennes revir utomhus och vilka de bästa jaktmarkerna för möss var.

Slutligen var det dags att låta Nisu somna in. Han var trots allt 16 år gammal och sin sista tid i livet hade han lidit av njursten. I slutet av 2005, början på 2006 fick han somna in, slippa smärtan och komma till katthimlen.


 Du älskade katt kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, för du är den första katten vi någonsin haft och den som också längst bott hos oss. Jag hoppas du trivdes och att vi tog väl hand om dig.

- Matilda

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti