keskiviikko 29. heinäkuuta 2015

En österbottning på Åland - del 4

Detta är del fyra i min serie om Åland, där jag delar med mig av mina upplevelser och tankar kring detta örike efter att ha återvänt till skärgården efter två års frånvaro. Ni får även ta del av de funderingar och insikter jag kommit fram till under sommaren 2015 ute i de södra delarna av den åländska skärgården. I del fyra går jag närmare in på min Sottungavisit och de funderingar som uppkom där för ett par veckor sedan.

Tanken om att kunna turista någon av de andra åländska skärgårdsöarna längs med Ålandstrafikens södra linje slog mig för cirka en månad sedan. Ett par veckor senare slog jag slag i saken och tog den tidiga morgonfärjan från Kökar över till Sottunga, Finlands minsta kommun med cirka hundra invånare. Döm om min förvåning när jag fem i sex beger mig hemifrån med cykeln mot färjfästet och ser människor på gården. Jag hade inte förväntat mig det, endast några omkörande bilar påväg mot färjan. Killarna verkade också smått förundrade över att se en cyklist i farten den tiden på dygnet. Senare visade det sig att vi alla skulle med på samma färja.

Välkomnades till Sottunga av denna skylt

Till Sottunga anlände jag kring åtta på morgonen, väl medveten om att inget hade öppnat än. Därför satte jag mig ner på en klippa invid hamnen, njöt av det vackra vädret och lät tankarna flöda fritt. En tanke, som jag påbörjat dagen innan, men aldrig avslutat, tog jag tag i och spann vidare på. En tanke om mina drömmar och framtidsplaner. Dagen innan hade jag nämligen ställt mig själv frågan, likt en reporter, Vad vill du göra i framtiden? Den frågan kändes nämligen så mycket enklare att besvara än frågan Vad drömmer du om? Jag tog fram papper och penna ur min ryggsäck, skrev reporterfrågan högst upp och lät svaren komma till mig. Jag pressade inte fram något av svaren, utan väntade, funderade och skrev ner det som kändes väsentligt. Den konkreta reporterfrågan gav också konkreta svar. Under Sottungadagen och de följande dagarna fyllde jag på listan vartefter nya drömmar kom till mig och som kändes väsentliga. Min lista med drömmar och saker jag skulle vilja göra i framtiden består i dagsläget av elva punkter och jag känner mig mer än nöjd. Ett skilt inlägg om dessa drömmar och framtidsplaner är på kommande.

Ett par utsiktsbilder från klippan jag satt på


När jag suttit en god stund på klippan och funderat begav jag mig mot Sottunga centrum, men hann inte långt innan jag hittade kyrkan och en av Sottungas tre naturstigar. Hastigt och lustigt bestämde jag mig för att gå naturstigen, som mestadels gick längs med landsvägen. Informationsskyltarna längs med leden var desto intressantare och innehöll massor med Sottungahistoria förknippat till kyrkan och sjöfarten. Jag kan inte annat än bli fascinerad av skärgårdsöarnas historia. Att folk bott här redan på 1200- och 1300-talen och tagit sig över hit från väst, öst eller syd med vad som idag skulle anses som primitiva färdmedel. Att de sedan också överlevt så nära inpå naturen och havet. Människorna i skärgården på den tiden var tvungna att till stor del vara självförsörjande kan jag tänka mig. Trots att människorna i mina hemtrakter säkerligen också till stor del var självförsörjande på den tiden (om det ens fanns bosättning där då), fanns det antagligen skillnader i självförsörjningsgraden. På fastlandet var det ändå lättare att dra nytta av varandras kunskaper och hjälp samt åka längre bort för diverse affärer än vad det var i skärgården.

Berättelsen om en okänd soldat

Jag avslutade vandringen med att besöka Sottunga kyrka från 1728, som står på samma ställe som den gamla kyrkan från 1661. Den gamla kyrkan brändes dock ner under Stora ofreden i början på 1700-talet. Dagens kyrka är en röd, liten träkyrka och helgad åt Maria Magdalena. Byggnaden är den minsta kyrka jag någonsin besökt och till skillnad från många andra åländska kyrkor är denna kyrka gjord i trä. De flesta andra är nämligen gjorda i sten. (Källa: Wikipedia.)

Sottunga kyrka

Kyrktornet

Efter att jag hade avslutat min vandring kring kyrkan och hamnen fortsatte jag cykelfärden mot öns mittpunkt och vidare ut mot småbåtshamnen. Även där satt jag och njöt av naturen en stund och det lugn den alltid ger mig. I sommar har jag verkligen lärt mig att uppskatta naturen på ett annat sätt än tidigare samtidigt som jag också blivit mer van att själv vistas ute i skog och mark. Påväg tillbaka mot byn tog jag också en svängom via simstranden, som inte var en traditionell med sandstrand framför vattenbrynet. Nej, i buskaget av vass fanns en skranglig brygga man skulle gå ut efter och sedan hoppa i eller ta stegen ner i vattnet. Väl tillbaka till byn tog jag mig tid att besöka Sottunga Andelshandel.

Småbåtshamnen

Sottunga Andelshandel var en liten bybutik med rätt dåligt urval av produkter. I butiken fanns det lite av varje, vilket jag inte gillade. Jag hade gärna sett att det hade funnits ett bra bassortiment av de vanligaste dagligvarorna, såsom mjölkprodukter, kött och chark samt grönsaker. Sedan kunde man ha haft en handfull olika specialvaror i mindre upplagor med tanke på turisterna. Mindre antal olika varor, men i större upplagor skulle ha varit min melodi. Men nu är ju jag inte anställd på den butiken och knappast kommer att besöka den igen, så då får de som sköter butiken förstås göra som de vill. Med andra ord var butiksbesöket annorlunda än vad jag hade tänkt mig.

Sottunga Andelshandel

Under dagen hade jag också tänkt besöka ett loppis och en ateljébutik som fanns på Sottunga samt bjuda mig själv på mat vid restaurang Salteriet, men allt detta var förstås stängt när jag var där. Det harmade mig litegrann, så därför satte jag mig ner på en bänk invid skolans lekplats och väntade på att Lyckliga Lottas Café skulle öppna klockan elva. Något skulle jag väl ändå få unna mig när jag var ut och turistade den åländska skärgården? På caféet köpte jag mig saft och en kakbit, som visade sig vara riktigt god. Jag tror det var rabarber-kinuskikaka jag tog, kanske något att baka en vacker dag själv?

En inte så lyckad blombild

När butiken var beskådad och fikat uppätet begav jag mig cyklandes tillbaka till färjfästet och gästhamnen för att invänta färjan, som skulle ta mig tillbaka till Kökar en och en halv timme senare. Därför satte jag mig ner på samma klippa som på morgonen, njöt av det fortsatta vackra vädret och reflekterade kring min morgon och förmiddag på Sottunga. Bland det första jag lade märke till när jag anlände ön var naturen, som var annorlunda jämfört med andra åländska kommuner. Här fanns det mera tät skog varvat med stora öppna åkrar. På andra ställen tycker jag att det oftast varit mindre skogsplättar varvat med mindre åkerfält än här. Samtidigt verkade Sottunga vara ett väldigt lugnt ställe. Och litet (vilket inte är så konstigt med tanke på att det är Finlands minsta kommun). Just därför skulle jag inte vilja flytta ut just hit, för det skulle få mig att känna mig uttråkad rätt fort.

På väg mot färjfästet

Här hade jag tänkt luncha, men det gick inte som planerat

Under dagen fungerade varken nätuppkopplingen eller telefonnätet på min telefon, vilket var riktigt skönt. Att ingen fick tag på mig och jag fick inte tag på någon. Det gav mig en viss frihet att inte direkt behöva svara på samtal och mess samt behöva kolla sociala medier om vartannat. Det gav mig också tid att reflektera kring drömmar och framtidsplaner på ett djupare plan än om telefonen hade fungerat som vanligt.

I horisonten kan en av kryssningsfärjorna ses påväg mot väst

Och en mindre båt mot Sottunga gästhamn

På färjan började telefonen fungera som normalt igen och det visade sig att mamsen hade varit helt utom sig av oro när hon inte fått tag på mig. Själv var jag endast nöjd över att faktiskt ha tagit mig tid att åka ut till Sottunga och turista ön. Nästa turistattraktion blir endera Källskär eller Föglö.


- Matilda

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti