keskiviikko 17. kesäkuuta 2015

En österbottning på Åland - del 1

Första veckan på mitt sommarjobb fick jag en idé om att göra en bloggserie om Åland i sommar på min blogg. Detta som en följd av att jag flera gånger kommit på mig själv att tänka "just det, det var så här det var att vara på Åland". Hur många delar det slutligen blir återstår att se, men två delar har jag i alla fall material till. Så här i början av första avsnittet vill jag dock påpeka att det jag skriver är mina egna funderingar och är därför inte på något sätt norm för alla ålänningar eller Åland överlag. Därför ska ni delvis ta detta med humor/en nypa salt.


Då kör jag igång. I denna, första del, bjuder jag er på några aha-upplevelser jag haft de senaste veckorna om Åland och som jag känner igen sedan sist jag bodde här.

1. Att inte förstå
Ibland har jag faktiskt svårt att förstå vad vissa ålänningar pratar om på grund av deras dialekt och accent. Det är som om de hade en potatis i munnen eller något när de pratar och så går pratet i speedfart. Det är speciellt de äldre ålänningarna jag har svårt att förstå, men tack och lov förstår jag dem oftast ändå eller så ber jag dem upprepa vad de sagt.

2. Äldre åländska män (och vissa kvinnor) dricker en massa öl
Äldre åländska män dricker massor med öl har jag konstaterat under min sammanlagda tid här mitt ute i havet. Visst finns det kvinnor som dricker också, men majoriteten är ändå män. Om inte annat, så köper de i alla fall en massa öl och kommer därefter också med en massa tomburkar till pantreturen. Jag pratar inte om några Karjala- eller Lapin Kultaburkar nu som då, utan det kan handla om typ två sixpack eller 24-pack i veckan!

3. Att humma till svar när inköpet ska betalas
Och så har jag träffat på vissa åländska män, speciellt den äldre generationen, som endast hummar till svar när man betjänar dem i kassan.

- Var det bra så?
- Hmm
- 35,40 tack
- Hmm
- 5,60 tillbaka, varsågod
- Hmm

Dessa typer träffar jag på ibland i butiken och det är som om de lever i sin egna lilla (fantasi)värld. Eller så är de bara tillbakadragna av sig.


4. Skraj för äldre, bittra, sura, åländska tanter
Ska jag vara ärlig, är jag lite skraj för äldre, bittra, sura, åländska tanter (tant = pensionsålder+). Direkt jag ser dem i butiken kan jag se på deras ansiktsuttryck att de är allvarsamma av sig och att man ska uppföra sig väl i deras närhet. De är respktingivande och jag får "varje" gång en klump i magen av dem, men betjäningen av även dessa kunder ska ske proffsigt för jag har varken något annat val eller skulle vilja göra på något annat sätt. Kan denna rädsla månne bero på att jag en gång blivit utskälld av en sådan tant? (Senare har jag listat ut att jag inte varit den enda, som blivit utskälld av personen ifråga.)

5. Fattar varför jag inte fattar
När jag kom till Kökar för någon vecka sedan förstod jag plötsligt varför jag aldrig förstått varför de flesta i Vasa tycker att det blåser jämt där. Har man bott på Åland en tid vet man minsann vad blåst och vind är. När jag efter ett år i Mariehamn flyttade till Vasa för snart två år sedan har jag aldrig förstått detta med att det "jämt" blåser i Vasa. Visst finns det de dagar när det blåser riktigt rejält och även jag märker av det, men den vanliga Vasablåsten är inget jämfört med en Ålandsblåst.


6. Mitt prat
Till sist måste jag erkänna att mitt prat blir mer och mer åländskt desto mer tid jag spenderar här. Pratet blir mera åländskt både till accenten och i användningen av ord. Under min Mariehamnstid började jag använda ord, som till exempel plugga, fatta och pocka på något. Under de veckor jag varit på Kökar märker jag att ordet inga börjar bosätta sig allt mer min hjärna och pockar på uppmärksamhet. Det börjar kännas allt mer naturligt att även använda det ordet, så förvåna er inte om det dyker upp i något bloggsammanhang också.

- Matilda

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti