lauantai 20. kesäkuuta 2015

En österbottning på Åland - del 2

Här är del två i min serie om Åland. Serien handlar om mina upplevelser om och funderingar kring detta örike efter att ha återvänt till skärgården efter två års frånvaro. Del två handlar om mitt besök till Mariehamn förra veckans torsdag och vilka tankar som dök upp under dagens lopp. De tankar och känslor som dök upp under dagens lopp gjorde mig förvånad, jag hade nämligen förväntat mig att det skulle vara mera positivt än det var.


Det blev i alla fall tidig väckning dendär torsdagmorgonen för att jag skulle hinna med färjan till Långnäs. Tack och lov är körsträckorna på Kökar korta. Morgonmålet hade jag fixat klart kvällen innan, så det var bara att slänga i väskan när jag var klar och åka iväg. Oftast när jag åkt färja har jag känt mig så upprymd över att få göra det, men inte denna gång. Jag kände mig lugn, för det här med att stå i färjkön är något helt normalt och som jag gjort så många gånger förut. Både med och utan bil.


Färjan till Långnäs tog ca två och en halv timme. Den tiden spenderade jag genom att bland annat läsa den intressanta boken Syskonmakaren av Lisa Jewell. När jag väl körde iland styrde jag först kosan ut mot Godby och folkis för att bekanta mig med årets Art Park, som årets folkiselever gjort. Den var så annorlunda jämfört med den som vi gjorde när jag gick där och det är klart att den ska vara det när jag tänker efter. Vissa konstverk tilltalade mig mer än andra. Nedan två av de jag gillade bäst.



När jag körde in på gården till folkis blev jag plötsligt väldigt nervös.Tänk om jag träffar på någon lärare jag haft under min tid där? Eller någon annan jag känner och är "tvungen" att prata med? Min osociala, introverta sida gjorde sig påmind igen. Och nej, jag träffade inte på någon bekant där, trots att det fanns folk på plats. När jag körde in på gården kunde jag också konstatera att det fähus, som finns nära till, var ännu mera fallfärdigt än läsåret 2012-2013. En del av taket hade rasat in och fähuset är inget annat än skrot i dagsläge enligt min utsago.


Efter mitt folkisbesök fortsatte jag min färd in mot stan, min kära gamla hemstad, via Sparhallen och Maxinge. Jag parkerade bilen lite utanför centrum där jag visste att jag kunde ha den hela dagen utan att behöva bekymra mig för parkeringsbrickor och böter och traskade därefter in till centrum. Under dagens lopp reagerade jag på tre faktorer, som jag tror att bidrog till att jag trivdes så bra i Mariehamn. Skolan och klasskompisarna spelade förstås en stor roll i hur jag trivdes, men även de många grönområdena, lugnet och människornas genuina vänlighet. Att man fått inslag av flera grönområden i en stad utan att behöva ta sig alltför långt utanför centrum fyllde mig med ny energi och kraft under mitt stadsbesök samtidigt som det var så lugnt trots människor på stan. Det kändes verkligen som om man i den staden kan göra allt i sin egen takt. Vill man göra något i ett lugnare tempo är det lika okej som att göra det i ett högre tempo. I och med att jag är en lugn människa av mig gillar jag den där lugna atmosfären och att kunna anamma en lugn, harmonisk livsstil där man kan ta sig fram i sin egen takt. Till sist antagligen det viktigaste, människornas genuina vänlighet. Trots att människorna här kan se aningen buttra ut när man möter dem i butiken, på gatan, var som helst, är de allt som oftast väldigt trevliga och vänliga människor, som verkligen "ser" den andra, när man väl kommer i kontakt med dem. Den där kontakten människor emellan är så genuint och äkta på något sätt. Det finns liksom inte hemma i Österbotten, där upplever jag att jag med jämna mellanrum möter något jag vill kalla för falsk vänlighet. Dessutom finns det inte lika mycket grönområden nära centrum i de österbottniska städer jag besökt under senaste tiden, som det finns i Mariehamn.

Allén mellan Norra Esplanadgatan och Stora gatan
Under dagens lopp strosade jag runt i olika butiker och fick inhandlat det jag skulle. Jag begav mig också ut på en lite längre promenad. Jag gick längs med Ålandsvägen ut till Fiskehamnen och därifrån till Västra hamnen. Under färden fick jag se det höghus jag bodde i under mitt Mariehamnsår och kunde konstatera att det fått sig en ordentlig fasadrenovering och balkongerna hade blivit inglasade. Det var riktigt snyggt och såg så modernt ut jämfört med förr! I gathörnet av "min" väg fanns en igenbommad liten lokal, som också hade fått sig ett ansiktslyft. Det hade nämligen öppnats en pizzeria där och jag var glad att den inte fanns där på min tid, för jag gick ändå tillräckligt mycket upp i vikt under mitt år i den stan.


Stigen mellan hamnarna var onekligen lika vacker som förut och vädret var också vackert hela dagen. Jag njöt av att få uppleva den stigen igen, för detta var min officiella promenadrunda i tid och otid. Dessutom tröttnar jag aldrig på den, så vacker som den är. Samtidigt som jag njöt av min Mariehamnsvistelse och att få uppleva staden igen, bubblade även en del gamla negativa känslor upp från förr. Varje dag under tiden staden var mitt hem var långt ifrån en dans på rosor om jag ska vara helt ärlig. Flytten ner gick rätt bra, men när vardagen kom emot var de allra flesta dagarna väldigt givande och bra, men så fanns det de där skitdagarna också. Vintern 2012-2013 var jag enormt trött och hur mycket jag än sov kände jag mig sällan utvilad och pigg. Detta tärde förstås en hel del på mitt humör, som kunde gå rätt mycket upp och ner under en kortare period, till exempel under en vecka. Exakt vad denna trötthet berodde på vet jag inte, men jag tror att det var en summa av allt. Att ha flyttat hemifrån, skapa sig en egen vardag, nya kontaktnät, osv. Samtidigt var jag en osäkrare tjej då än vad jag är idag och vågade inte lita på min egen förmåga och att jag var bra som jag var. Trots att jag aldrig velat erkänna det kände jag mig nog med jämna mellanrum rätt ensam och vilsen samt saknade min familj. Jag tror att, i alla fall en del, av det ovannända var en bidragande orsak till att jag började tröstäta och gick upp i vikt. Jag försökte helt enkelt döva min negativa känslor med mat istället för att möta dem öga mot öga. Jag kommer också ihåg att jag under denna tid ältade en del gammalt skit och hatade min hemby över allt annat. Först ett år senare kändes för första gången okej att åka tillbaka och möta min hemby med öppenhet. Besöken innan var rätt tunga och jag ville helst inte visa mig för någon annan än min familj och mina vänner. Att jag hatade min hemby berodde på flera olika orsaker.


Under torsdagens promenad och övriga strosande i Mariehamn kände jag verkligen att jag omfamnade den där osäkra, vilsa tjejen jag innerst inne var för några år sedan. Jag ville bara krama henne och säga att allt kommer att bli bättre när det väl är dags för det. I augusti 2013 var tiden inne för mig att säga adjö till Åland och flytta till Vasa. Trots att jag hittills inte på långa vägar trivts så bra i Vasa som jag gjorde i Mariehamn, blev det ändå en vändpunkt för mig. Den negativa spiralen av trötthet, apati och ett svängande humör fick sin ände och sakta men säkert har livet blivit mer stabilt och jag är så mycket säkrare och tryggare i mig själv idag än då. Det är jag tackam för och tanken på hur det kunde ha gått om denna vändpunkt inte hade kommit skrämmer mig.


Jag avslutade torsdagen med att bjuda mig själv på mat vid Äventyrsgolfen innan jag prickade av mina sista ärenden på stan och styrde kosan mot Långnäs och färjan, som skulle ta mig tillbaka till Kökar. Det hade varit en omtumlande dag.

Med detta inlägg vill jag bara säga att trots att ytan ser bra ut, behöver det inte alltid vara lika bra på insidan. Trots det är jag oändligt tacksam för tiden i Mariehamn. Jag lärde mig så otroligt mycket det året och sist, men inte minst, fick jag möjligheten att lära känna många nya, underbara och omtänksamma människor, som gjorde året till ett minnesvärt år.

- Matilda

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti