sunnuntai 26. huhtikuuta 2015

Träningsbakgrund

I januari listade jag idéer till nya blogginlägg och ett av dem fick namnet "träningsbakgrund", där tanken var och är att dela med mig av min träningsbakgrund. Oberoende om det intresserar någon annan eller ej, kan det vara nyttigt för mig att få utlopp för de hjärnspöken jag har gällande mig och min träning samt den irritation jag känt gentemot skolgymnastiken.

Som barn var jag klumpig av mig och hade lätt för att snubbla i mina egna fötter. Orsaken var att min motoriska utveckling var aningen sen och en felställning i mina fötter/höfter, som jag dras med ännu. Trots detta rörde jag på mig en del som barn, men var aldrig vidare bra på det jag höll på med. Det som etsat sig fast tydligast i mitt minne är att jag var så långsam att springa, att jag aldrig fick delta i stafettkarnevalen.

Vad gäller min rörelse innan skolstart kommer jag inte ihåg så mycket om. Jag antar att jag var ett ganska normalt barn som rörde mig genom olika lekar och därav fick min dos av fysisk aktivitet. Någon gång innan skolstart blev det dock bestämt att jag skulle börja i fysioterapi. Så under några år skjutsade mina föräldrar mig regelbundet till fysioterpin, där vi övade på motoriken och kroppskontrollen ("muskelgymnastik"). Där vid sexårsåldern började jag också rida. Syftet var det samma som med fysioterpin. Ridningen blev med åren ett fritidsintresse för mig och jag red en gång i veckan ända fram tills våren 2012. Orsaken till att jag lade av med ridningen då var en stor motivationsbrist och flytten till Åland.

När jag sedan började skolan kom också skolgymnastiken in i bilden. Genom lågstadiet var gymnastiken ett ämne bland alla andra och jag tyckte att det var rätt okej, trots att jag var en av de sämsta i ämnet och var en av de sista som blev valda till olika lagsporter när klasskompisarna fick välja lag. Det jag kommer bäst ihåg från dessa lektioner är när vi spelade "fyra mål" (jag tror att det hette så), en form av boboll. Visserligen så träffade jag bollen sällan, men det var kul ändå... Mina minnen om stafettkarnevalen är, som sagt, inte så positiva. Dem kan ni läsa mera om här.

Under mina lågstadieår deltog jag i den lokala idrottsföreningens knattetävlingar i både skidning och friidrott. Visserligen kom jag i 99% av fallen alltid sist, men jag var ändå med. Pappa har berättat för mig att jag sagt att "någon måste ju komma sist" och fortsatt delta. Detta har jag dock själv inget minne av. När jag kom upp i femte och sjätte klass började jag förstå att det även fanns andra placeringar än den där eviga sista platsen. Det gjorde att jag någon gång där slutade att delta i dessa knattetävlingar. Däremot började jag i femman, tillsammans med E och H, dansa folkdans en gång i veckan, vilket jag tyckte var kul. Dansen höll jag på med fram tills sommaren 2012 och hade haft möjlighet att fortsätta, men valde att lägga dansskorna på hyllan. Orsaken här var verkligen inte motivationsbrist, utan jag insåg att det skulle blivit för dyrt och för jobbigt att en helg i månden åka från Mariehamn upp till Österbotten för dansträningar. Jag skulle nämligen ha fortsatt dansa inom samma förening, som jag dansat i tidigare också.

Samtidigt som jag började högstadiet sjönk min motivation för skolgymnastiken. Dessa lektioner var snarare ett nödvändigt ont än något roligt. Mina minnen från gymnastiklektionerna i högstadiet och gymnasiet är att vi mestadels spelade bollsporter. Massa bollsporter. Och jag var den som hellre sprang undan bollen än efter den... Om det inte var bollsporter som stod på schemat, så var det skrinning, konditions- och styrketest, dans (1, max 2 ggr/läsår) och så den där redskapsgymnastiken, som jag hatade över allt annat i skolan. Jag hade gjort vad som helst för att komma undan de gånger vi hade redskapsgymnastik. Vad som helst, bara jag inte behövde vara med... Plikttrogen, som jag alltid varit med skolan, var det bara att masa sig iväg till bussen och ta sig genom skoldagen och gymnastiklektionen. Allt som hette valfri gymnastik under mina år i grundskolan och gymnasiet hade jag aldrig en tanke på att delta i. "Alla andra är så mycket bättre än jag och jag skulle aldrig klara av det", var min motivering till det.

Genom dessa år dansade jag alltså folkdans och red och tyckte att det var någorlunda kul. Samtidigt har mina föräldrar genom åren tagit med mig ut på promender och skidturer, vilket förstås varit jättebra för att främja hela familjens hälsa och de har haft sina knep att motivera mig när jag inte orkat längre. Men jag måste nog säga att jag varit en jobbig unge att ha med på skidturerna. Min skidteknik har aldrig varit bra och när mina föräldrar gett förbättringsråd har jag bara blivit arg och varit nära att ta av mig skidorna, slängt dem till skogs och satt mig ner i en snödriva för att sura, men än har det (tack och lov) inte hänt.

Sedan tre år tillbaka har jag tränat på gym och gillat det. För en tid sedan sade jag dock upp mitt gymmedlemskap på grund av tidsbristen, som skapat en enorm stress hos mig. Därför tänker jag den närmaste framtiden satsa på utomhusträning i mitt eget sällskap.

Att jag alltid varit en av de sämsta i idrottssammanahang har gett mig ett dåligt självförtroende vad gäller träning. Det dåliga självförtroendet har gjort att jag helst tränar ensam, helt enkelt för att inte behöva skämma ut mig när jag inte är lika bra som andra. Gruppträningspass har dock gått bra att delta i, så länge ingen jag känner desto bättre deltagit i samma pass, vill säga... När jag velat prova på någon ny träningsform har jag ofta också tänkt att jag inte kommer att klara av det, på grund av att jag inte har kondtionen eller styrkan som skulle behövas för det. Eller något annat dylikt.

Det dåliga självförtroendet får jag kämpa med under varje träningspass och lära mig att inte sätta så stor press på mig själv. Jag behöver faktiskt inte vara lika bra som alla andra, utan istället utmana mig själv hela tiden, tänja på mina egna gränser och tävla endast med mig själv, men tyvärr är det inte alltid så lätt.

Trots att min väg genom fysisk aktivitet och träning inte varit den smärtfriaste har jag idag funnit en träningsglädje, som jag försöker ta vara på så gott jag kan. Jag söker fortfarande efter "den rätta" träningsformen för mig och skulle i framtiden gärna prova på någon form av kampsport eller börja dansa igen.

- Matilda

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti